Ja,jag har funderat lite till......
I dag har jag varit hemma från jobbet.... onsdag o torsdag var jag på jobbet, tack vare några Ipren per dag, inte rättvist mot mig själv, men då jag öppnar på fritids tis, ons och torsdag och det tar liksom emot att försöka få någon annan att ta min öppning, det blir liksom lite knöligt.... Å när jag väl hade tagit min Ipren på morgonen så var jag ju ändå liksom igång, så då kunde jag ju lika gärna jobba resten av dagen också?! Eller??? Denna gång straffade det sig dock, och igår slog snor-jävulen till :( Näsan rinner och jag har övergått från pappersnäsdukar á 10 st per fpk, till att nu använda toarulle :) Snoret rinner och jag snyter, stup i kvarten!
Så idag har jag varit hemma, inte direkt sängliggande, men seg i huvudet och har då toarullen som ständig följeslagare.... Om jag ändå skulle gått till jobbet, trots att jag inte är 100% piggelin så blir liksom så att min toleransnivå liksom blir noll, mitt tålamod blir i nivå med knähöjd, och det är en dålig kombo att försöka undervisa och ha noll toleransnivå :( Så det fick bli en dag i lugnets tecken här hemma, bara vara stilla, titta på svtplay och tv4play.
Men just när jag tittar på tv4play så kom ju tanken på ännu ett yrke jag ibland snuddar vid, och det är någon form av akutvård. Eller blåljusaktör, brandman alt. ambulanssjukvårdare!
Jag vill absolut inte jobba på en "vanlig" sjukhusavdelning, men akuten lockar lite, att inte veta vad som väntar, att vara flexibel och hitta bra lösningar i en mängd olika situationer.
Nu händer det ju en del grejer på skola/fritids som gör att jag ändå får min beskärda del av akut-sjukvård, jag leker ju plåstertant titt som tätt ;) Jag plåstrar uppslagna knän och förra året gjorde jag i mitt klassrum av med ca 1 meter plåster?! Inget allvarligt, men det var en del blodvite.
Jag är inte direkt rädd för blod, jag kan t.o.m tycka det är lite spännande?! Att bryta handleden som jag gjorde för några år sedan tyckte jag var jättespännande, röntgen, sprutor, gips.. lite knäppt?? Ja, kanske, men onekligen bättre än att vara livrädd för allt vad sjukhus står för!
Att möta barn som har ont, är kanske lite rädda och dessutom blöder, ja då gäller det att vara lugn och inge förtroende och trygghet. Att få förtroende att plocka grus ur ett uppslaget/skrubbat knä, det är stort!
På sommarjobbet som växelhäxa händer det att vi ringer ambulans också, möter människor som är stressade och ser en vän/kollega vara i akut behov av hjälp. Jag har nog ringt 112 ett tiotal gånger, jag vet inte om det är mycket eller lite, men varje gång lär jag mig något nytt!
Varje gång det händer något blir det som att jag liksom blir jättelugn, konstigt?! Men då jag ringt 112 som växelhäxa har jag ibland fått feedback på att jag just varit lugn, skönt att höra. Själv skulle jag säga kontrollfreak, men av andra upplevs jag alltså inte så?!
OM det inte varit så rackarns lång utbildning till ambulanssjukvårdare hade jag nog övervägt det, men att först bli uska och sen läsa vidare har jag inte studielån till, inte heller så sugen att plugga igen.... Jag får helt enkelt nöja mig med det mått av action som blir på jobbet...
Jag känner en del folk som jobbar å ambulansen och av dom får jag höra att det är inte så mycket action som man tror :( Mycket transporter av äldre människor, inte så mycket action direkt.
Men det som ändå lockar är just mötet med människor, att möta människor, snabbt bilda en uppfattning om personen och sen möta den just där den är, det lockar mig!
Så jag får väl ändå sammanfatta min yrkes-funderingar som så att det är med människor jag ska jobba, att genom mötet med andra lära mig mer om mig själv!
Men att jobba med hundar då? Väktare med hund? Hundförare polisen?
Ja, jo, kanske, men jag kan på tok för lite om hund och dressyr för att tänka tanken... Jag är fullt nöjd med det jag och Dizni presterat i hemvärnet, att vara hundförare 8 dygn per år är precis lagom för min del!
Ja, det var väl allt för denna gång?! På återseende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar